Historisk öfversigt.
I. Rätten före 1734 års Lag.
Genomgående för alla forngermanska rättsregler om
tjufnad är den stora strängheten i straffet. Äfven
tjufnadens reqvisit är emellertid ganska konstant i de
forngermanska rättskällorna. Gemenligen skulle handlingen vid
tjufnad rikta sig emot lös sak samt innefatta såväl
besittnings- som eganderättskränkning (om det ock stundom
förekommer, att en handling uppfattades såsom tjufnad,
äfven då blott ettdera af dessa moment förelåg).
Konsummationspunkten var vid »handhaft» tjufnad ofta
tidigare än i det motsatta fallet, då eganderättskränkningen
stundom icke ansågs begången genom blotta bortförandet,
utan först genom någon yttre omständighet, som
objektiverade tillegnelseuppsåtet (att en tillgripen häst ännu på
tredje dagen icke kommit egaren tillhanda, att en tillgripen
båt bortförts utom fjorden, der den tillgripits o. s. v.). Ett
oundgängligt moment i tjufnadshandlingen var det hemliga
utförandet. – Med hänsyn till objektet var skillnaden mellan
kulturprodukt och naturprodukt i det hela genomförd, så att
endast kulturprodukter voro föremål för tjufnad. Äfven
förekom icke sällan ett visst minimivärde såsom
reqvisitmoment vid tjufnadsobjektet. – Den forngermanska rättens
hufvudsakliga afvikelse från modern rätt, rörande
tjufnadsreqvisitet, är sålunda handlingens egenskap af hemlig.
Beträffande tjufnadens struktur använde redan den
forngermanska rätten helt allmänt värdet såsom
