6). Subjektspluralitet. Rent teoretiskt hade det kunnat. sättas i fråga, huruvida. icke bestämmelsen i 20: 3 m. 1 (jfr. momm. 2–4), till den del den innehåller en utvidgning af det reguliera tjufnadsreqvisitet, borde gälla uteslutande för der nämnda brottssubjekt, och extraneus bedömas enligt vanliga regler (ͻ: förskingring 22: 11, derest tjenaren haft ensambesittning). Men Lagens formulering, som icke uppställt fallet såsom ett särskildt brottsspecies eller qvalifikation, utan såsom en ren utvidgning af det allmänna tjufnadsreqvisitet (»såsom stöld skall anses») talar bestämdt emot en sådan tolkning, hvilken dessutom i praktiskt afseende skulle göra ganska stora svårigheter vid genomförandet. Trots samtycke af ensambesittande tjenare, gerningsman eller delaktig, kommer således en extraneus, gerningsman eller delaktig, att straffas icke för förskingring utan för stöld, dervid 20: 3 m. 1 bör citeras. Denna princip uppställes uttryckligen redan af K. B. 16/6 1732 (Flintberg V, 552).
För det fall, att tjenaren icke företager den faktiska gerningsmannahandlingen, kan tvifvel råda derom, huruvida han bör (genom »konvertering», Förs. Subj. § 58) straffas såsom gerningsman eller blott såsom delaktig (dervid jfr. 20: 10); motsvarande fråga återkommer vid de följande momm. 2–4. Den torde böra så besvaras, att hvarje brottssubjekt vid ifrågavarande instituter straffas enligt sin faktiska position i brottet (således utan konvertering för »specialsubjektet», Förs. Subj. ib.); detta hufvudsakligen af det skäl, att konvertering af specialsubjektet svårligen kan anses af Lagen åsyftad under annan förutsättning, än att extraneus icke kan dömas såsom gerningsman enligt samma bestämmelse. Om tjenaren A (utan att hafva af brottet haft vinning, 20: 10) varit mindre väsentligt delaktig i B:s tillgrepp af sak, lemnad af A:s husbonde i A:s vård, blir sålunda B gerningsman enligt 20: 3 m. 1; A straffbar enligt samma § jfd. med 3: 4. Visserligen kan det, i betraktande af A:s
