(likasom derest gästen tillgriper sak från värden, hvartill äfven den sistnämnda har besittning).
4) Subjektspluralitet, jfr. ad m. 1 n. 6.
V) till mom. 5.
(M. B. 42: 4; L. K. 22: 3 m. 8; L. B. 23: 3, 4 m. 7; K. F. 4/5 1855 § 5 m. 2; Str. L. 16/2 1864, 20: 5 i. f.).
Då den nuvarande bestämmelsen icke, såsom den ursprungliga i Str. L. 1864, 20: 5 i. f. (jfr. M. B. 42: 4), är en qvalifikation, har den betydelse endast såvidt den innebär en utvidgning utöfver det allmänna tjufnadsreqvisitet, d. v. s. såvidt brottet icke enligt vanliga regler skulle varit tjufnad. Härvid är att märka, att den faktiske besittarens egenskap af barn eller afvita alldeles icke utesluter tjufnadsreqvisitet. Följaktligen bör, då tjufnadsreqvisitet i öfrigt föreligger, icke 20: 3 m. 5, utan 20: 1 användas. Det område åter, som lagstiftaren tillagt genom förevarande bestämmelse i dess nuvarande skick, kännetecknas deraf, att inkulpaten svikligen begagnar sig af dylik persons andliga tillstånd för att öfverföra saken i sin besittning på ett sätt, som eljest icke utgjort tjufnad; särskildt vid uttryckligt samtycke af barnet eller den afvita. Det gäller alltså. hufvudsakligen sådana fall, som i saknad af 20: 3 m. 5 skulle (deras straffbarhet förutsatt) hafva innefattat bedrägeri enligt 22: 1.
Jemfördt med hvad ofvan (ad § 1, II B) nämnts om det allmänna tjufnadsreqvisitet, måste ordet svikligen så förstås, att ett tillbytande etc. af sak i dylik persons besittning icke i annat fall kan föras härunder, än då inkulpaten icke lemnar full eqvivalent (och sjelf inser detta). Gränsen emellan stöld och snatteri måste vid dylikt förhållande bestämmas med hänsyn till det värde, hvarför eqvivalent icke lemnats, d. v. s. värdet af inkulpatens prestation måste subtraheras från värdet af det tillgripna.
Har barnet fyllt tolf år, då således 20: 3 m. 5 icke är tillämplig, måste frågan om samtyckets betydelse
