2
Snarfyndigt sinne hjelper ej, det dör med stunden det;
Men der den stora kraften bor, der bor en evighet.
Bygg ej uppå att svallningen skall lägga sig igen,
Att tiden snart skall ringla ut och bli som fordom sen.
Hvar stor idée dör icke bort, som flygtigt född minut,
Men ur dess djup slå nya skott med nya kronor ut.
Napoleons hjelte-ande går, från land till land, igen,
Och hvad han sjelf mot verlden bröt, försonas nu af den.
Despotens makt dör sagta hän. Hans thron en sotsäng är:
Ett testamente är hvar blick omkring hans storhet der.
Som snölavinen växer först, och springer sönder sen.
Så växte Österns makt ock så den springer sönder ren.
Det finns ej något frälse nu, allt skattar till sin tid:
Hvar en som drar sig unnan den, förlorar sig dervid.
Giganten! hvad är den, blott form, en optisk-narrgestalt;
Blott anden är en fullgod man, är Konung öfver allt.”
Så hörde jag en mäktig röst från skyn; som for förbi,
Och månne det ej tidens var, en Engel satt deri.
Jag såg dess anlet, såg dess blick, och var af undran full;
Jag såg ett timglas, och det sken mot solen som af gull.
Jag såg dess panna, och en krans af stjernor satt kring den.
Men hvad som Engeln menade förstod jag icke än.
Då växte klippan, der jag stod, snabbt till ett milshögt fjell,
Jag stod i rymdens blåa dôm, i fästets stjernkapell.
