Hoppa till innehållet

Sida:Tids-Runor.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


I.


TIDENS TECKEN.




Napoleons hjelte-ande g'år, från land till land, igen,
Och hvad han sjelf mot verlden bröt, försonas nu af den.

De Seinen blåögd böljar fram, der Weichseln rullar hän,
De gungar bragdens gyldne skepp; med vimplad Kungstopp, ren.

Och tusentungad frihet föds: en jätte på vår jord,
Hvar tunga är ett eggskarpt svärd, en seger hvarje ord.

Som stjernfall skjuta utur skyn, som fästets blixtar slå;
Så ur hvar Ynglings klinga syns en ättgod kämpe gå.

Sjelfständigheten träder upp, med allvar och med sans:
På hjessan bär den krona väl, men spiran är en lans.

Och hvem, som frukta bör dess makt, lägg rodret uti lä:
Hvad du vill berga, berga straxt. Hvem vet hvad som kan ske? —

Ej kraft och mod man hejda kan, ej lägga bojor på:
Der strömmen en gång brutet opp, går strömmen fram också.

Den makt som är beräknas lätt, ej den som växer opp:
Hvem känner anden, hvilken bor inom den slutna knopp?