30
Med jätte armar. Mörkret är en verld
Så väl som ljuset; och ur mörkret växer
Den yttre storhet, som den inre växer
Och har sin rot uti ett haf af ljus.
I fordom timma stod en dyster ande
I tidens här-vagn. Svarta fålar sprungo
Vildt-frustande för dubbla tistel-stången,
Och blanka klingor sköto såsom blixtar
Kring hjulen ut — och så det gick alltjemt
Från höjd till höjd, utöfver menskligheten:
Dess Frihet låg med bundna hjelte-händer
Vid ljusa karmen, släpande bakefter.
Det var ett väldigt mörkrets segertåg!
Vid målets tröskel står dock verlden nu;
Och nästa knäpp, som seklets pendel dånar,
Sitt mål den hunnit, eller sjelf försvunnit.
Den kämpar nu den sista mannastriden:
Ett nyfödt slägte brottas med ett gammalt,
Två verldsideer stå emot hvarandra,
Med vreda blickar och med riktad lans.
Och stupa skall det gamla eller båda,
Omöjligt kunna de till hop bestå.
Allt har sin barndom, allt sin ålderdom,
Men intet stannar: såsom kuggar gripa
De väl uti hvarann, men framåt går det.
Naturens portar stå beständigt öppna:
Du föres in men föres äfven ut.
Plats kräfva alla, men det yngre slägtet
Från Herran kommer; och det kräfver ljus,
Den ädelstenen uti lifvets krona!
Det fordrar frihet, fullmakt på sig sjelf;
