Ty än det minnes hur det var deruppe.
Den hela himmel, som ett enda minne
Med snöhvit jungfru-arm, den hänger vid
Hvart ynglings hjerta och hvart ynglings sinne.
Det gamla slägtet åter: vanan håller
Hvar och en vid hemmet; ingen mäktar bryta
Den första kärlek; och den form, som anden
En gång sig iklädt, släpper icke anden,
Dem skiljer döden först. De visdoms läror,
Som sammanvuxet med ens eget väsen
Beherrska en. — Dock se, det slägtets Kämpar
Liksom ruiner stå de: tidsruiner —
Colonnerna stå färdiga att stupa,
Och mossa växer i det brutna bildverk,
Och deras tankar, liksom droppstens-stoder,
Rotfasta stå i deras gifna nicher;
För nya vilja de ej gifva rum.
Dock hän i öster, Ha! hvad ser jag der?
Ett Drakehufvud: medeltidens hufvud.
Från ispalatset ligger det och sprutar
Sitt etter ut. Gigantens hjerta klappar
Inom ett pansar utaf snölaviner,
Och Asiens råhet brinner i dess öga.
Tillbaka! ser du ej vid himlaranden
Din genius sjunker i en sky af blod.
Ej tankens himmelsfärd du mäktar stanna;
Ej tiden, hvilken jagar gyld'ne spannet,
Med lösa tömmar, framåt emot målet;
Ej skapelsen, som lik en fjellflod strömmar,
Och på hvars vågor lifvets julle gungar,
Än flaggande i höjden, än i djupet.
Sida:Tids-Runor.djvu/39
Den här sidan har korrekturlästs
31
