32
Din vilja föder icke segrar längre.
Du ser blott seklet nu för nu. Ditt öga
Ser flodens vågor, ser ej hvart den leder.
Ett kaparskepp är hvar och en din tanke,
Med vimplad topp och rika drake-segel,
Men ständigt vindförd: den är utan köl.
Tillbaka du. Se kronan på din hjessa,
Åt dig har nycken borgat den, men nycken
Är bysatt nu, och fordrar den tillbaka.
Din höghet? Bygger du på den, din höghet
En murgrönranka är, en trädgårds-humla;
Af folket stödd, den sköt alltjemt mot höjden,
Men stödet, ser du, faller unnan nu.
Förstår du icke? Stödet för ditt väsen
Var ej en rotlös staf, en telning var det,
Som du, planterad ock i Herrans vingård.
Nu har den vuxit upp och skjutits grenar,
Ur hvarje gren ett öga blickat fram,
Och hvarje blad är nu en tunga vorden:
Nu kan den se, nu kan den tala sjelf.
Tillbaka du. Din tid är ren förbi.
Dock se! du lyfter likväl upp din spira.
Vill det omöjliga. Nå väl. Gif akt!
Din storhets trolldoms-staf är sjelf förtrollad,
Är endast skuggan utaf fordna spiror,
Och tiden stannar ej, den växer, växer:
En rörlig sköldborg kring hvar menskas frihet.
Den höga frihet kan ej mer förintas,
Den hvilar bakom seklets härsköld nu,
Och folkens ära står i pant derför.
