— VII —
Och bakom molnen ser jag vapen skina,
Och deras härold endast blixten var;
Igenom dal och fjell blott stormar hvina,
Och längsåt kusten stridens furie far.
Inunder Skandas drömmar låg en mina,
Af blixten tänd, den redan sprungit har.
Hvad hjertat diktar, sköflas förrn J veten,
Med andra toner klingar verkligheten.
Då syntes Skanda pilsnabb uppå stranden,
Beväpnad åter, stolt var hvarje drag;
På armen skimrar mörkblå skölde randen,
Och hrynjan täckte barmens rosendag,
Och svärdet ljungar i den höjda handen,
Och blicken manade till strid och slag.
Hen satt ej mer och sjöng vid harpokarmen,
Men full af styrka svälde sköldmö-barmen.
En strid begynnes; skarpa svärdshugg skifta
I silfverskurar öfver hjelmar då.
I hvarje fana nnrdanstormar hvifta,
Och hvarje lansudd tycks i lågor stå.
I sköldekummel synes döden grifta
Rätt mången tapper hjelteson också.
Dock bäst som striden vildast tyckes brinna,
Den i en sky sågs för min blick försvinna.
