— VI —
Men sången klingar våra dagars under,
Och stämman blir så varm, så klar och rik;
Den susar som en vind i vårens lunder,
Den blixtrar som en våg i solig vik;
Den leker med de lätta, fria stunder,
Och näktergalens tonfall är den lik.
Ifrån en barm af fröjd hvar ton tycks gången,
Och alla himlar hvila uti sången.
Dock tonen stiger. Hör! vår framtid gungar
I rika bilder på dess silfversvall;
Den målar oss hur djerfva örne-ungar,
Slå vingen ut ännu på klippans hall,
Och hur en blixt bakom hvar holme ljungar,
Väl vetande hvartut den syfta skall.
Af svärdet skyddad, så hörs sången tona,
Skall evig frid inom vårt klippland throna.
Den klingar! Ha, hvad ser mitt öga? Randas
Ej der en annan dag i österns bryn?
Med vilda härskri hör jag vinden blandas,
Och blod det droppar öfver solskens hyn;
Tungt som en åska hör jag molnet andas,
Och se, en blixt der springer utur skyn.
En klinga blixten är, ur molnet lossad,
Och Skandas harpa ligger sönderkrossad.
