— IX —
Om mina toner stundom tyckas svalla
Med stormigt dån, liksom den vilda våg,
O, minns att stunden skänkte lif åt alla,
Och att i den jag oftast strid blott såg.
Ack, diktens bilder såsom stjernskott falla,
Som vinden skiftar, skiftar ock dess håg.
För hvar minut har fantasien vingar,
Och lugn besinning flyr då lyran klingar.
Min sång har sökt att mannavärdet skänka
Den kraft det har bland våra fjellars snö.
O, det är herrligt att sig männer tänka,
Som veta lefva och som veta dö;
Men skam att se dem stolta hufvun sänka,
Af idel suckan, kanske för en mö.
Måhända likväl mig försöket jägtar,
Det är så litet, litet som jag mägtar.
Jag mägtar ej att såsom dagen smycka
Mig uti ljusets stråle-mantel, jag.
Jag kan ej solen till mitt lhjerta trycka,
Och hjertat sjelf ej äger någon dag;
Men natten, natten är min enda lycka,
Dess lif jag andas uti fulla drag.
Och om man nattgestalten ock fördömer,
Mig rör det ej, jag slumrar och jag drömmer.
