— X —
Jag kan ej varm som morgonrodnan brinna,
Ej heller glöda som dess stjerna skär.
Jag har ej mera någon sånggudinna,
Men i min klinga jag min lyra bär.
Godt kan dock vara att på himlen finna
Också ett norrsken, bland dess stjernors här.
Men klagen ej, J, som försmån detsamma!
Jag slocknar snart, en flyktig molnets flamma.
Jag mägtar ej som vestanvinden sjunga,
Och ej som palmers sus en sommar-qväll.
Det bo ej näktergalar på min tunga,
Min sång är barnfödd på den vilda häll.
Dock hvad gör det om några toner runga,
Ack, frisk och herrlig är ock stormens skräll.
Min sång är icke till för att förtjusa,
En stormil blott, som stundom höres brusa.
Jag mägtar ej att, blomma jemte blomma,
Hvar tanke ordna på sin hvita grund;
Men, kalk vid kaik, de stå just som de komma,
Som rosor växa i den vilda lund.
Och om på hjertblad några äro tomma,
De äro barn utaf en vinterstund.
Ej mer förstår jag än naturn mig lärde,
Dock, nu har konsten, icke den, ett värde.
