Den här sidan har korrekturlästs
1
Till Mina Wänner.
Min Sångmö var ej alltid utan vänner,
Hon haft ett litet tal;
Hvar äro de, när nu jag lutan spänner,
Till sång på fjell, till sång i skog och dal?
Förnimma de den röst, som flyktig sväfvar,
Från lund till lund?
Och månne den, fastän Förklingad, bäfvar,
Som fordom än, i deras bröst en stund?
Församlen Er! För er min Sångmö träder,
Ej blott med myrth och ros,
Ty hon är väpnad nu i pansar-kläder,
Med spjut och sköld, som en Valkyria tros.
Ett, framät! nu i strängad lyra klingar.
Ett stridsrop nu!
Gif, Himmel! sången tvenne örnevingar,
Och till ett örnbo gör min lyra du!
J vänner, hvilka mig med vänskap hörde,
I vårens första dar,
Då tanken mig fram som en kastvind förde,
Men visste ock, som den, ej hvart det bar;
i
