2
Med vänskap hören också nu på sångarn,
Fast våren flytt,
Och sommarn kommit, på den lugna gångarn,
Med betsel — kanske mindre blomsterprydt.
Dock sommar? Är väl någon sommar inne?
Är det ej ännu vår?
Än outveckladt är mitt sångar-sinne,
Än uti knoppning min åskådning står,
Och alla toner uti barmen spela,
Som drömmar blott;
Och vindkast leka än, som förr, med hela
Den lilla verld, som är mitt sångar-slott.
Helgjutenhet låg icke i naturen
Utaf min bildningsväg;
Jag blef ej fram af andras vishet buren,
Sjelf har jag sökt mig framåt, steg for steg.
Gör du detsamma, se’n må du mig klandra,
Om lust du har;
Jag vädjar till min ställning, ej till andra;
Och upp till strid jag ingens handske tar.
Den stjerna, som på himlen stod och glödde
Vid vaggan öfver mej,
Utvecklade ej verlden, som den födde,
Den väckte, men fullbordade den ej.
