Med månget qval, på fjerran okändt ställe.
Din ånger bringar dig försoning blott.”
Och ifrån himmelen en engel störtar,
I mörka djupets dolda afgrund ned.
Och himlens portar åter stänga sig.
Allt blir som förr. Fröjd, lif och kärlek andas
Naturen åter, hvart man blicka må.
Men under hafvets mörka yta skjuter
En klar korallbank fram. Dess klippa hvilar
Som i en afgrund nära medelpunkten,
Af hela jorden; mörk är det omkring den.
Och med demante-kedja engeln sitter
På klippan fängslad. Qval bo i dess sinne.
Inunder sig han hör blott mörka andar
Alltjemt arbeta ibland vilda flammor.
En underjordisk åska hör han rulla
Beständigt döfvande, i skräll på skräll.
Ej ögonblick han äger ro. I dånet
Af sjudande vesuver hvimlar tanken.
Hvad qval i mörkret! dock, der ljusnar något!
Men huru matt är det och huru svagt,
Det är ej ljuset sjelft, men dess afspegling,
Och glädjen lyser utur engelns öga.
Det är en skymt han ser af hafvets yta,
Och ser deri ett tecken utaf himlen,
Ett minnesland af landet som han lemnat,
Sida:Tids- och Krigs-Bilder.djvu/71
Den här sidan har korrekturlästs
55
