Sida:Tids- och Krigs-Bilder.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 56

Men om försoning ock ett löftes land.
Der uppgår ock en sol, det är en hägring,
En skenbild speglad af i blåa böljan.
Men huru kär är dock den skenbild icke,
För honom nu? Nu först hans inre fattar
Den sanna solens höga herrlighet.
Nu först förstår han himlen rätt; nu först
Allfaders kärlek; och han knäpper samman
Liljhvita händer sjunkande i bön;
Och klara tårar, såsom perlor, falla
Ifrån de sänkta ögonen i djupet.
Och som de falla, falla de uti
De öppna snäckor, som kring foten glimma
Af klippans brant, och snäckorna sig sluta,
Och föras så af vågen sina färde,
Och nu förstår du väl juvelens värde.
 
Men dagar flydde, och der flydde sekler,
Årtusen flydde äfven; slutligt engeln
Få sin korallbank, bunden utaf kedjor,
Satt liksom omfödd till sitt hela väsen.
Hvar enda skymning utaf syndafallet
Flytt från dess sinne bort, och der var dager,
I Herranom igen. I hvarje blomknopp
Af tankens skapelser, sig tro och kärlek
En boning redde, som två goda alfer,
Som tvenne englar komna ifrån himlen.
Och boren i sin ande såsom fordom,