Med kärleksfull och lugn förbidan, drömde
Han om förlossnings-stunden nu allena.
Den kom också. Igenom alla djupen
Gick det en jordstöt fram. En åskskräll rungar
Igenom innandömet utaf verlden.
Och som en sköld man tänker sig uppburen
Mot molnen, utaf djupets mörka magter,
Så buro andarne i underjorden,
På sina spända vingar, äfven uppåt
Den lossnade korallbank emot dagen.
I skydd af den de tänkte storma himlen,
Men tjente den, uppbärande mot ljusets
Stjernströdda rike engelen igen.
Och engeln ligger bedjande på klippan,
Med knäppta händer; och som klippan stiger,
Så stiger bönen; och som båda stiga,
Den ena länken med den andra faller,
Utaf demante-kedjan, från dess skuldra.
Ren öfver hafvets böljande kristaller
Han lyftad är. Emellan honom då
Och etherns hvalf en molnkolonn sig skjuter,
En milsbred vattenpelare. Dess yttre
Är mörk som natten; men i natten springa
Ljusblixtar korsande alltjemt hvarandra,
Vulkaniskt följda utaf skrällars dån.
Men in i pelarn är det annorlunda;
Ihålig mellan himmel, mellan jorden,
Som guld den glänser, af ett yppigt solsken.
Sida:Tids- och Krigs-Bilder.djvu/73
Den här sidan har korrekturlästs
57
