32
och håller sig synnerligast till den tunna och klara buljongen. Så är fallet i Tyskland och England, och häri har väl också modet sin del. Men i Frankrike och Skottland är smaken annorlunda, och till en del äfven hos oss; vi hafva åtminstone samma smak ifråga om grynsoppor, kål, ärtsoppor m. fl. men fransmannen sätter, mer än något annat folk, värde på en god soppa. Han har till och med ett ordspråk, som säger att utan soppa finnes det ingen god soldat, eller som han uttrycker sig: det är soppan som gör soldaten.
Emellertid kan det icke nekas att soppkokning och ättling af soppa också kan öfverdrifvas; ty dels har man mera nytta af goda och ordentliga köttstycken, som stek eller dylikt, eller kan man skära ifrån köttet till biffstek, och blott använda öfverlefvorna deraf till soppa, dels är för mycket supanmat icke alltid helsosam, då den stundom kan göra matsmältningsvätskorna så tunna, att de ej längre hafva makt att verka på den förtärda maten.
De soppor, gryn soppor, sö, sluring, kål, ärter, spad, eller hvad de nu allt kallas, de som äro allmänna i vårt land (Norge) äro mycket kraftiga, när ägghvitan eller flottet icke afskummas eller frånskiljes. Men det finnes också orter der man har så bakvända föreställningar om matlagning, att man kokar alldeles sönder köttet tills det faller från benen, och sedan slår bort spadet eller soppan, som naturligtvis innehåller en stor del af de bästa och mest närande ämnen, och blott äter det urkokta köttet. Tillsammans med spadet kunde det förra ändå utgöra god och tillräcklig föda; men att köttet ensamt är otillräckligt, derom har man en otydlig föreställning, och derföre brukas det här och der, att stufva det urkokta, finhackade köttet i söt mjölk och mjöl, som alltså skall ersätta de näringsämnen man i det bortslagna spadet förlorat. Då mjölken surnat, blef spadet då och då af någon matmoder taget till nåder; det smakade alla bättre, det förstår sig, »men ingen skulle få veta det, eljest kom man i hvar mans mun, för det man ville vara herrskap».
(Äfven i vissa landsorter i Sverige, förnämligast i Norrland, lärer man envisas att vilja bortslå köttspadet och alls icke tänka på att använda det till soppa.)
