Sida:Tidsenlig matlagning.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
53

afhjelpa genom bark- och annat nödbröd, vida fattigare på närande ämnen, än svampen.

Svamparne äro bland växterna de, som i sin sammansättning mest likna djurens kött, då de sakna stärkelse, men äro rika på ägghvitartade ämnen. Om hvarje fattig och sädesarm familj, till vinterföda hade samlat och insaltat några tunnor god, ätbar svamp, kunde den med lugn motse den långa vintern och slippa slagta sin sista ko, för att få penningar till bröd. Gammalt folk, vallhjon och barn, som eljest icke göra så stor nytta, kunde skaffa sig både mat och penningar genom att insamla svamp. Denna föda, som det är så litet besvär och möda att skaffa sig, är af stort värde, äfven i goda år; ty bruket af kött och säd, skulle helt säkert kunna rätt mycket inskränkas genom klokt och riktigt användande och tillvaratagande af den stora rikedom af ätbar, födande och välsmakande svamp, som nu årligen står och ruttnar bort och icke blir till någon nytta.

Har i landet (i Norge) vet man väl öfverallt, att när kon »sopper» (söker efter och förnämligast lefver af svamp, som på norska heter Sopp), så ökar hon mjölken och man inser deraf att svamp måste vara ett godt och närande foder. Men såväl här, som i Sverige, Danmark och till en del i Nordtyskland och England, har man både motvilja och fruktan för att bruka svamp till föda, och i dessa länder förekomma blott vissa arter deraf, som läckerheter på rike mans bord. Flera af de längre kända och mest brukade arter, såsom tryffel[1], kejsarsvampen[2], kungssvampen[3], saknas alldeles i de nordliga länderna, eller äro sällsynta, som t. ex. blomkålssvampen[4]. Deremot finnes hos oss en mängd andra ätbara svampar, som icke förekomma i sydligare länder.

Denna afsky eller fruktan för svamp, som hindrar ett allmännare bruk deraf, kommer kanske af att en

  1. Tuber cibarium.
  2. Agaricus cæsareus.
  3. Boletus regius.
  4. Sparassis. Namnen med tillhörande teckningar återfinnas lätt på Smitts färgtryckta blad öfver ätbara och giftiga svamparter, hvilket numera torde vara tillgängligt i hvarje folkskola eller sockenbibliotek.