ger oss närande föda: så här ser den ut när deri är späd, så här när den är fullt utväxt; detta är dess märken och kännetecken. Kom och smaka på den! Den smakar nästan som mjuka, färska nötkärnor, den kan stekas i smör, eller läggas in och saltas till vinterföda» — så skulle det väl knappast slå fel, att åtminstone en eller annan vågade sig att smaka, och hade de först fått riktig smak på svampen, så skulle de nog taga sig för att använda den i sitt hushåll.
I aldra bästa händer skulle saken vara, om man vid landtbruksskolorna med allvar tog sig deraf. Man har der lärare, som undervisa om växterna och deras nyttiga bruk, och som ega bästa tillfälle att utbreda kunskapen om hvarje sätt att draga nytta af hvad vårt lands jordmån förmår frambringa. Också vid landtbruksmötena kunde något göras härför. Likaledes borde läns-agronomer, landtmätare, forstmän och flera, som hafva så godt tillfälle att sammanträffa med allmogen, kunna betydligt hjelpa till att öppna folkets ögon för de ätbara svamparnes nytta och brukbarhet, när de nämligen först sjelfva skaffat sig fullständig kännedom derom.
Denna saks framgång synes i alla fall vara värd större uppmärksamhet, än som hittills kommit den till del. Utdelningen af Smitts färgtryckta teckningar och beskrifningar öfver giftiga och ätbara svampar, bör kunna uträtta ganska mycket, ifall folkskolelärarne vilja intressera sig för detta slags kunskap. Men framför allt gäller det att man kan förmå någon person som har noggrann kännedom om olika svampsorter, bruket och tillagningen deraf, att praktiskt i allt detta upplära andra, så många som möjligt.
Angående de årstider då de olika svampsorterna
utveckla sig eller skjuta upp, är följande att märka: Nästan
all vårsvamp är ätbar. Tidigt om våren visa sig
nagelsvampen[1] vanliga murklan[2] och stenmurklan[3]. Vid
löfsprickningen komma flera, t. ex. lökbrosksvampen[4] och
vid midsommarstiden den ätbara cantarellen[5].
