gotländska landsbygden[1], dels med en konkurrerande handelsbefolkning på landet, dels med landskapets gamla jurisdiktion och rätt. Först när segern var vunnen på alla dessa tre områden, så att en marknadsplats blef en ständig sådan, att en bofast befolkning där dref handel och att denna befolkning fick sin särskilda jurisdiktion, var det gotländska stadssamhället färdigt. Jag skall för bättre redas skull i det följande behandla hvarje moment i denna utveckling för sig.
Visby som ständig torgplats.
Ingen urkund finns, som visar, att Visby ett visst år fått rätt att vara en ständig torgplats, och troligt är, att icke någon sådan urkund funnits. Härutinnan skiljer sig Visby från de flesta medeltida städerna t. ex. i Tyskland. Orsaken ligger i öppen dag. Rätten att upplåta en bestämd plats till ständig torgplats var i Tyskland konungens eller den persons, till hvilken konungen öfverlåtit sin rätt. Den var ett regale. På Gotland fanns, som jag ofvan visat[2], ingen, som kunde göra anspråk på en sådan rätt. Ön var en oberoende bonderepublik och konungen hade
- ↑ En särskild undersökning af de gamla ortsnamnen på Gotland skulle säkerligen lämna intressanta bevis härför. En del af dessa namn påminna ännu i dag om de respektive platsernas ursprungliga betydelse för handeln. Så de många bynamnen Kaupungs, Kauparfve m. fl. Schlyters öfversättning af “Til caupungs“ med “Till staden“ (GLL., I, 6, 2 se ock I, 13 pr.) är oriktig. Jfr GLL., II, 6, 2 där “Til caupungs“ öfversatts med “Czu markete“, och III, 6, 2, där samma uttryck återgifvits med “der som köffs oc sels“. Ordet bör således återges med handelsplats, marknadsplats. Om de två nämnda lagställena öfvcrsättas riktigt, ge de stöd åt här förfäktade åsikt.
- ↑ Se ofvan, s. 8 ff.
