non legitimo), skulle gärningsmannen till den dödades arfvingar och släkt betala 40 mark penningar i den provins’ mynt, i hvilken mordet föröfvats.
Arf efter aflidna gotländingar skulle i hertigens städer genast utbetalas till arfvingen, om han var tillstädes, i motsatt fall stå år och dag (detta var en ny fördel, som hertigen bjöd framför Slesvig[1]) och slutligen skulle gotländingarna för evigt njuta af den nåd och de rättigheter, som hertigens egna köpmän erhållit.
Villkoren, på hvilka dessa privilegier gåfvos, voro, att gotländingarna skulle gifva hertigens undersåtar samma förmåner, omhulda honom och hans land och flitigare besöka hans hamn Lübeck (portum nostrum in Lujbike diligencius frequentent).
Om jag undantar ingressen, vittnenas namn och den omtvistade dateringen[2] har jag ur denna urkund anfört allt, som enligt min mening härrör från Henrik Lejonet själf.
Ser man utan förutfattade meningar på innehållet i detta privilegiebref, får man därutur som första intryck, att gotländingarna ännu voro de förnämsta[3] utöfvarne af den aktiva handeln på Östersjön och att hertig Henrik ville genom privilegier draga deras handel öfver på sina städer och framför allt på Lübeck[4]. Men därjämte framgår ur
- ↑ Vanligen fick arfving ej ut arf efter i främmande stad afliden släkting, om denne icke i lifstiden gjort lag- eller arfköp därstädes d. v. s. genom en viss afgift skaffat sig ett slags borgarrätt i stadslaget och därmed rätt för sina efterkommande att utfå arf. I hertigens länder skulle gotländingar få ut arf, äfven om den döde icke gjort lagköp. Om Slesvigs rätt härutinnan se H. UB., I, n:o 1362, 29.
- ↑ Om den se Schäfer, Die Hansestädte, s. 40, n. i och Grandinson, a. a. I, s. 5, n. 4.
- ↑ I jämförelse med tyskarna.
- ↑ Det förtjänar anmärkas, att det i regeln är den part, som i en
