sabet erhöll i utstyrsel vid sitt bröllop år 1581 med Kristoffer af Mecklenburg tjugu förkläden, varav två värderades till 3 200 kronor stycket.[1]
Inom en del tidsskeden saknas emellertid förklädet fullständigt. Möjligt är dock, kanske troligt, att i Sverige detsamma varit fastare knutet till den borgerliga dräkten än i det övriga Europa. — Detta antagande stöder sig på att ordet förkläde i det svenska språket äger en dubbel betydelse. Förkläde (= klädesplagg) och förkläde (= äldre dam, som åtföljer den unga flickan utom hemmet och i viss mån svarar för hennes blygsamma uppträdande). Svenska språket är det enda, som med ett ord omfattar båda dessa begrepp. På 1800-talet, ett par tiotal år före och efter dess mitt, bars förklädet allmänt till borgerlig dräkt. Och till sorgdräkten var ett vitt fotsitt förkläde med långa knytband en obligatorisk beståndsdel. Till allmogedräkten har förklädet inom Sverige in i sen tid varit ett oumbärligt klädesplagg, ett absolut nödvändigt attribut för varje ärbar kvinna, vare sig hon är ungmö, hustru eller änka. Och vid vissa tillfällen har, som förut nämnts, ett förkläde buret åt gången icke varit tillfyllest. Men förutom dessa dubbla förkläden, burna utanpå kjolen, har även konstaterats förkläden använda såsom underplagg. Den älsta uppgiften härom återfinnes i Linnés Iter Dalekarlicum från år 1734 och härleder sig från Lima socken, varifrån meddelas, att kvinnorna buro en »skinnmagd» eller »skimpa» av ludet fårskinn närmast kroppen i stället för särk. Linné omtalar vidare att den om bröstet är likt ett lifstycke, som snöras vid midjan, att den har ett långt sprund framtill samt att den nedanför livet blir vid som en kjol och når till skon.[2]
I Leksands socken erhöll undertecknad sommaren 1920 av en gammal leksandskvinna meddelande om, att kvinnorna där inom socknen fordomdags buro ett förkläde under kjolen ovanpå särken.
Från Halland meddelar magister Tidström år 1756, hurusom inom nämnda provins det icke ansågs passande att åka till kyrkan,
