icke ens för brudar, vilka hälst borde tillryggalägga vägen springande. Bondhustrurna, som buro ett betydligt antal kjolar, hade det rätt besvärligt med sina kyrkovandringar. För att lätta bördan var emellertid seden den, att under gåendet lyfta upp en del av kjolarna, men detta kunde icke ske utan att å varje blottad kjol hängde ett förkläde. »När hon (hustrun) stiger ur sitt hus, lyfter hon upp fyra kjortlar, då minsta förklädet täcker och pryder de tre stadigt nedsläppta. I kyrkporten släpper hon ned tre, då gör andra förklädet sin tjänst och äntligen i kyrkdörren släpper hon ned översta kjorteln».[1]
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 6 i filen Till förklädets historia – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu. Bildtext: Fig. 3. Förskinn till mansdräkt från Mora sn, Dalarna. Nord. M. 20,960. |
Något förkläde, som burits å ryggsidan, är icke inom Sverige känt, men som förut nämnts konstaterat i Öst-Europa och även å Amager. I Danmark har dessutom enligt folktron ett förkläde, som burits under kjolen bakpå, vid en del tillfällen ansetts äga en skyddande inverkan. En märklig magisk kraft har enligt folktron följt förklädet, och en del belysande anteckningar härom finnas i Nordiska Museets arkiv. Men som K. Rob. V. Wikman på ett utförligt och sakrikt sätt redan behandlat frågan om förklädets magi och dess betydelse såsom symbol för moderskap och kvinnlighet lämnas denna fråga här fullständigt åsido.[2]
Vid en överblick av alla de magiska föreställningar, som tilldelats förklädet, inser man lätt, att dessa måste bottna i en tid,
