Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 92 —
plundringar uppfyllde Ön; ingen ting kunde hejda den segrande soldatens raseri, och omkring fyratusende personer blefvo ett offer derföre. Men denna eröfring, för hvars skuld så mycket blod flutit, kunde likväl icke försvaras, tvertom tycktes olyckan, från alla håll, förfölja eröfraren. Ett stort nederlag af Danska troppar skedde vid Immervad, ett anfall på ön Alsen misslyckades, och Erik, som samlat så stora härar för att kufva sina fiender, dem han låtsade att förakta hade den harmen att icke allenast besegras, utan att se dessa fiender hota och förhärja hans egna länder, och bortföra hans undersåtare som fångar[1].
Nya grämelser bereddes tillika för Erik inom Riket. Redan i de tidigare åren af
- ↑ . Isynnerhet sökte man att göra dem till fångar, som voro rika, emedan man derefter utsatte den lösen de måste betala innan de blefvo fria, och det sätt hvarpå fångar behandlades tvingade dem att hellre uppoffra sin egendom än blottställa sig för ett svårt lidande.
