Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 116 —

den verkan att Bönderna skiljdes åt, sedan de likväl gifvit hvarannan det löftet att alldrig mer betala sina utlagor till Jösse Eriksson; och synes det som Engelbrekt lemnat åt Allmogen sin högtidliga försäkran att bistå den om de nya förböner, som Rådet ämnade att göra hos Konungen, blefvo utan verkan.

Vintren förflöt, sakerna förblefvo i sin förra ställning, och följande vår började Fogden att indrifva skatterna på sitt vanliga sätt[1]. Ursinnige uppfordrade Bönderna

  1. Våra Historieskrifvare komma icke öfverens om året då missnöjet i Dalarna först började yttra sig. Det är troligt att det icke skett långt efter Drottning Filippas död, eller omkring 1430. Men huru länge det dröjde emellan Engelbrekts resor till Dannemark och derifrån till hans första tåg, vet man icke. Detta tåg utsättes af Rimkrönikan att hafva skett om hösten 1432, och det andra det påföljande året om midfastan. Innan hösten 1433 voro alla Danska Fogdar drifna ur Riket.