Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 118 —

fortfarande uteblifvande ifrån Sverige, hans starka rustningar, och den kända hämdgirighet som utmärkte hans karakter, allt ökade förskräckelsen, allt stärkte trovärdigheten af de rykten, som lupo omkring landet, att Jösse Eriksson skulle med väpnad hand blifva åter insatt i sitt embete, och Rådet, och Engelbrekt, och Dalkarlarna straffas för sin djerfhet. Landskapernas klagan, öfver andra utländska Fogdars tyranni, tilltog, och hela Monarkens afsigt tycktes vara att göra Svenska Bönderna till lifegna, som de redan voro i Dannemark. Kanske märkte eller misstrodde Engelbrekt redan,, att de rikaste innom landet hemligen befordrade denna afsigt, att Aristokratien gynnade menighetens förtryck för att sedan med mera lätthet kunna uppresa sitt hufvud emot Konunga-makten, och gerna såg att Regenten icke genom sin närvara sårade dess högmod. Under en sådan gäsning i sinnena fordrades icke många anledningar för att väcka ett nytt utbrott,