Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 120 —

fana, alla vilja våga sina lif för fosterlandets räddning. Nu anmodar han den kringboende Adeln att infinna sig i Westerås, hvars slott han tillika eröfrar och anförtror åt Nils Gustafsson Puke[1]. Han skrifver till Erik Puke[2], uppmuntrar honom att använda sin styrka till Sveriges räddning, och finner denne hjelte rättfärdiga sitt förtroende. Adeln samlas, den yttrar sin önskan att försvara Rikets sjelfständighet, klagar öfver sina kränkta medborgeliga rättigheter, öfver det förtryck den delat med Allmogen, och lofvar att understödja Engelbrekt, som ensam ställer sig i spetsen för det värf han åtagit sig, och

för-
  1. Riddare, Svea Rikes Råd och Lagman i Uppland.
  2. Son af den nyssnämnde Nils Gustafsson. Han innehade Korsholm i Österbotten, och förklarade sig genast för Engelbrekt, hvars vän han beständigt förblef. Genom honom fördrefvos utlänningarna ifrån Norrland och Finland.