förklarar att han skall anse för fiende hvar Svensk, som vägrar att göra en gemensam sak med de öfriga. Uplands innevånare emottaga honom som sin beskyddare, och här beslutar Engelbrekt, med Rådets samtycke, att mildra de öfverdrifna utskylder som betungat menigheten, och att eftergifva en tredjedel af skatterna. Nu sträcka alla landsorter sina armar emot Engelbrekt, alla äro vittnen till hans segrar, till hans skicklighet att eröfra de starkaste fästen, alla måste beundra en anförare som i en oöfvad här vet att bibehålla den strängaste ordning, och alldrig lemnar efter sig ett spår af våldsamhet, föröfvad af hans krigsmän emot landets fredliga inbyggare.
Erik, som såg sina Throner skakas, sökte att förekomma sitt fall, men understöddes hvarken af lyckan eller af egen rådighet. De underhandlingar han flera gångor börjat med de Svenska, hade icke haft den framgång han önskat,
