Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
II
Inledning.

icke nog att vi känna namnet af våra stora Män, vi måste lära genom hvilka bemödanden de förvärfvat sina namn; det är icke nog att vi beundra hjelten, vi böra dömma om det varit hans tapperhet, som förvärfvat honom de segrar för hvilka han berömmes, dömma om hans dygder äfven förtjena vår aktning, eller om det blott varit lyckan och djerfheten som framslungat honom i odödlighetens tempel. Länge har upplysningen sagt oss, att Historien är en spegel, der vi lära granska våra egna handlingar, der vi finna följder af samma passioner som skaka oss, af samma begär som vi underhålla. Menniskor af lika känslor, af lika sinnelag, hafva, före oss, hyst våra tänkesätt, inkastat våra planer; ett mindre utbredt ljus har, kan hända, gjort tänkesätten mindre förfinade, planerna mindre konstlade; men granskaren skall der igenfinna samma driffjedrar, samma dygder och laster, ändrade af tiderna, icke omskapade af dem.

Det är också i menniskohjertat vi skola finna utvecklingen af de händelser, som tidernas längd eller omväxlande tanke-systemer täflar om att vanställa; men vi måste ofta söka sjelfva bevekelse-grunderna