mina följeslagare hafva varit otrogna emot våra pligter. Om Konungen undersökt våra idkeliga klagomål, skulle vi icke blifvit tvungne att gripa till vapen; sedan han föraktat alla sina förbindelser, hafva vi först känt att vara egna voro brutna. Det är Konungen som först besvurit att han skulle styra Riket efter våra antagna lagar; att han icke skulle tillsätta främmande Embetsmän eller anförtro vara slott i deras vård; då han brutit de eder han gifvit sitt folk, har han tillika upphäfvit dem som folket gifvit honom”.
Rådet, och i synnerhet Biskoparna, ville likväl icke bifalla Engelbrekts påstående; men denne Krigare hade redan gått för långt att kunna vika tillbaka. I sin ifver fattade han Biskop Knut[1] i kragen och ville kasta honom ut ibland den uppretade menigheten. Sluteligen utropade han: “Om J bemöden er att försvara
- ↑ Knut Bosson (Natt och Dag) Biskop i Linköping.
