beslut skulle likväl tagas, och det bestod i ett uppskof till följande året (1435). Emedlertid skulle allt blifva fredligt, och de främmande Fogdarna ingen styrelse hafva i landet. Sedan Erik således uträttat ingenting annat än att han genom tidens utdrägt gifvit anledning till nya svårigheter, lemnade han 600 mans besättning på Stockholms Slott och reste tillbaka till Danmark; men Svenskarna, som befunno sig i en fullkomlig regeringslöshet, utsatte en Herredag i Arboga, der Engelbrekt valdes till Rikets Höfvitsman och Föreståndare, samt åtskilliga andra personer tillsattes i landsorterna såsom Styresmän under honom.
Kröpelin underlät likväl icke att bevaka Eriks fördelar, ehuru han sjelf försummade dem. Han skref till Ständerna, öfvertalte dem att utsätta ett nytt möte i Sigtuna, och infann sig der på Konungens vägnar. Genom sin ihärdighet, genom sin erkända redlighet, förmådde han ändteligen att blidka de gäsande sinnena och att böja dem
