lägrat sig utanför dess murar. Svenska Ständerna samlade sig tillika, och genom bref till Norrige och Hansestäderna sökte dessa Staters bistånd; men för att gifva vigt åt det beslut de tagit i Wadstena, och att förekomma de plundringar i landet hvarmed Konungen kunde vara sinnad att svalka sin vrede, innespärrades Stockholm af Engelbrekt. I denna belägenhet öfvertygades Erik att underhandlingar voro det säkraste medel han kunde välja; ett möte utsattes derföre med de Svenska, som förklarade: att deras afsigt icke verkeligen varit att beröfva honom Kronan, att de endast fordrade uppfyllandet af de förbindelser emot hvilka han blifvit hyllad som Konung, och begärde att skiljesmän måtte få afdöma antingen Konungen eller de Svenska varit skulden till hvad som hänt. I detta förslag ville Erik alldeles icke ingå; han ansåg det snarare såsom förolämpande, och sammankomsten tjenade till intet annat än att öka missnöjet. Något
