Dannemark, Sverige och Norrige, hotar att blifva deras samfälta undergång, och att en grym statsklokhet sluteligen krossar det genom ett steg, som tyckes böra förekomma dess upplösning för alltid. Men om dessa händelser, genom olyckliga hvälfningar, bedraga Läsarens förhoppning, öfverraskas han så mycket mer af en utgång, lika angenäm som oväntad. På en gång uppresa sig dessa Riken ur sin djupaste vanmakt. Christierns bila, som skulle utrota friheten, krossar endast fåväldet, och vidskepelsen skingras vid det ljus en renare Gudalära utsprider. Wasa och Fredrik uppträda, och Sverige och Dannemark upplyfta sig till ett högre rum i den politiska skapelse Europa emottager. Om vi, under detta tidehvarf, med afund måste betrakta upplysningens framsteg i de södligare länderna; om vi se Vettenskaperna likasom frukta för våra isar, och Nordens bebyggare i sina seder likna sina förfäder, likväl skola icke alla strålar af den framglimmande dagen vara förlorade, likväl skola vi finna konsterna äfven sprida sig till oss, och det segrande förnuftet skänka åt Norden sina skönaste upptäckter, utan att blända med ett ljus, som våra fäder ej kunnat fördraga.
