Utan tvifvel innefattar Kalmare Unionens historia ett tidehvarf, som äfven i den allmänna verlds-historien är det vigtigaste. Vid dess början herrskar ännu medelåldrens natt. Hierarkiens jernspira hvilar tungt öfver Europa, och feodal-systemet erkänner dess gudomlighet, för att ostraffadt kunna härma det våld, hvartil Religionen måste låna sitt namn. Men Roms tilltagande roflystnad skingrar småningom den dimma, som höljde vidskeppelsens thron, och sjelfva korstågen hafva banat vägen för den upplysning, hvilken skall framtränga ifrån Östern. Constantinopels öfvergång jagar Orientens lärdom åt Italien, der handeln redan samlat rikedomar; krutet och magnetnålen hemtas ifrån Indien, och boktryckeri-konsten utbreder de kunskaper snillet har att meddela. Snart framtränger en Kolumb öfver obefarna haf, för att upptäcka nya verldar. Med en elektrisk kraft tyckes forskningsbegäret verka på mennisko-slägtet. Roms välde, som störtade Huss, skakas nu af Luther och Calvin, och tänkaren vågar att nalkas sitt upphof, utan att ledas af inbillningens gyckelverk. Det är sannt att dessa hvälfningar icke skett utan blod; det ar sannt, att dessa upptäckter stundom
