skepp, och det hvarpå han sjelf befann sig delade samma öde, sedan han med lifsfara blifvit bergad vid Gottland. Ett af fartygen, som med möda hunnit till Söderköping, medförde tidningen om skeppsbrottet, och ryktet om Konungens död utspriddes öfver landet. Under denna förvirring börjades Riksdagen. Man kom emedlertid öfverens att hvad som blifvit afslutadt i Kalmar skulle hållas, antingen Konungen var död eller lefvande, och att Drotset och Marsken skulle först svärja honom trohets-ed; detta skedde, och båda två erkändes sedan, af alla närvarande, såsom Eriks representanter i Sverige. Men Carl Knutsson förstod att draga en större fördel af tillfället. Han förklarade att Konungens Fogdar borde åt honom öfverlemna skatten, till följe af den öfverenskommelse som gjordes i Kalmar, och då Fogdarna, som voro närvarande, vägrade dertill, hotade han att bemäktiga sig deras
