ledig. Tvisten var icke heller nu om Rikets frihet eller rättigheter, ännu mindre om dess välmåga, den var blott om Carl Knutsson skulle blifva regerande eller hans motståndare herrska under Eriks namn. Carls rådighet gaf öfvervigten åt hans parti; han hade redan gifvit tillkänna att han ansåg den för sin fiende som ville inkalla Erik, och lagade sig genast till att belägra alla de slott som innehades af personer, hvilka voro denne Konung tillgifne. Men det var icke af mindre vigt att bemäktiga sig Christer Nilsson, som då vistades på ett gods i Westmanland, och det vanliga bruket emellan de förnämare, att förklara en öppen fejd, var ett alltför långsamt medel, och som tillika var osäkert. Carl fann det mera beqvämt att hemligt öfverraska honom, och skickade derföre ett bref, hvilket öfverlemnades af några spioner som utforskade belägenheten. På deras anvisning, smög sig den utskickade troppen, om natten, in på gården,
