En missväxt, som de följande åren plågade Sverige, förskaffade Christoffer i detta Rike ett förnedrande tillnamn, men som endast bevisar åldrens vidskeppelse. Ifrån Odens tid, och kanske förut, hade de Nordiska folkslagen den öfvertygelsen att allmänna olyckor voro ett straff för Regentens fel. Flera Konungar blefvo derföre, under hedendomen, uppoffrade att försona Gudarnas vrede; och Katolska Presterskapet aktade sig utan tvifvel att utrota en inbillning hvaraf det ofta kunde betjena sig, och alltid gifva den riktning som bäst öfverensstämde med dess afsigter. Derföre ansågs en missväxt som en omedelbarlig Himmelens skickelse; att hafva velat förekomma den, skulle blifvit ansett som ett ogudaktigt ingrepp i Försynens styrelse, och man fick endast söka att afvända den genom något af Romerska Kyrkans många gycklerier, hvaribland det ansågs för kraftigast att bära helgonens aflefvor omkring åkrarna.
