Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
XI
Inledning.

fordrades ändteligen, att en enskilt förvärfvade sig Svenska och Norrska Kronorna, utan skicklighet att bibehålla någondera, ännu mindre att äfven erhålla den tredje. Efter så många hvälfningar, huru skulle enighet uppkomma mellan trenne Folkslag, hvartdera försedt med sitt särskilta Råd och sina särskilta lagar, hvartdera söndradt ifrån de andra, likaså mycket genom de förbehåll på hvilka föreningen blef besvuren, som genom de ömsesidiga skäl de gåfvo hvarannan till misstroende och hat.

Endast en Konung, så tanklös och egensinnig som Erik, kunde åstadkomma rubbning i den grundval, som af Margareta blifvit laggd; endast hans oförenliga uppförande och nyckfulla beslut att öfvergifva sina Riken, då han ej kunde bryta deras grundlagar, gaf upphofvet till det agg emellan Sverige och Dannemark, som aldrig kunde ſläckas, sedan det en gång var upptändt. Christoffers konst och förställning voro otillräckeliga att afväpna Carl Knutssons herrsklysrnad äfven de missöden, för hvilka vidskeppelsen anklagade honom, hindrade denne Konung att förbättra sin företrädares fel, och döden afbröt ändteligen hans planer, innan han hunnit att utföra dem.