härigenom åter uppkom, banade vägen för nya partier, för nya söndringar.
Med Christoffers regering började Aristokratien i Sverige att antaga en verkelig form. Under de hvälfningar, som förut förefallit, hade väl detta parti alltid haft samma ändamål, men icke något egenteligt samband hvaraf det förenades. Ända till Engelbrektska resningen var Rådet utan verksamhet; det kunde icke samlas efter sitt eget tycke för att uträtta något, emedan det icke ägde någon hufvudman; och den enskilta makt, som den rikare Adeln ägde på sina gods, kom den att glömma sitt deltagande i allmänna ärender. Väckt ur sin dvala var dess första omtanka att qväfva den demokratiska anda som Engelbrekt hade uppkallat; men de båda hufvudmän som Rådet med möda förskaffat sig, Drotset och Marsken, skapade snart ett Duumvirat och utöfvade långt större våldsamheter än dem man klagat öfver. Söndringen emellan Christer Nilsson och
