Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 35 —
Halland och Blekingen gjorde inga eller obetydeliga framsteg. Innan sommaren var kriget redan flyttadt öfver Sveriges gränsor tillbaka, och en del af Westergötland intaget af Christjern. En Dansk flotta hotade Stockholm, och kusterna plundrades och härjades vid dess återtåg[1]. De Danskas framgång var likväl obetydelig, och skulle varit ingen, om parti-agg och oenighet icke förledt de Svenska anförarne att glömma hvad de voro skyldiga sitt fädernesland.
Dessa motgångar, tillika med Carls egna misslyckade krigståg, tjenade att gifva hans ovänner ett nytt mod, likasom de tycktes förminska hans eget. Hans rådighet var icke tillräcklig emot de nya faror, som uppkommo. Hans insigter i krigskonsten understöddes icke af
- ↑ På denna flotta var Måns Gren en af befälhafvarne. Han hade gått i Christjerns tjenst sedan han förlorat sin förläning i Sverige.
