framför den silfverkista, som gömmer den helige Eriks ben. Han iklädde sig en rustning, fästade ett svärd vid sidan, och svor att icke återtaga sitt embete, att icke nedlägga sina vapen innan styrelsen i hans fädernesland blifvit förändrad. Ett manifest, som han lät uppslå på kyrkodörren, tjenade ännu mer att visa hans afsigter. Det klagade öfver förtryck och tyranni, och Ärkebiskopen uppsade der den trohet han svurit Carl Knutsson. Han dröjde icke heller att verkställa den fiendtlighet han förklarat; han fängslade Konungens embetsmän, plundrade de kungsgårdar, som voro i nejden, lät hylla sig af den sammankallade menigheten, och skyndade till Westerås att förena sig med Dalkarlarna.
Det var vanligt i dessa tider att anställa sina krigståg om vintern. Bönderna, som utgjorde hären, saknades mindre vid sina hemman då åkerbruket icke fordrade deras närvara, och ännu okunnige
