I en ömkelig belägenhet, och följd af en enda page, kom Carl ridande till Stockholm, hvars portar, efter något dröjsmål, öpnades för honom. Att försäkra sig så mycket mer om borgerskapets bistånd bekräftade han dess friheter, och tvenne gångor förnyades den trohets-ed, som förut blifvit svuren. Knappt hade en vicka förflutit, innan Ärkebiskopen visade sig utanför Stockholms murar. Carl skyndade sig at söka förlikning, men den undergifvenhet hvarmed den begärdes ökade endast Prelatens högmod, och blottade hans egen svaghet. Förgäfves lofvade han att underkasta sig alla de vilkor, som kunde föreskrifvas, Jöns Bengtsson nekade att ingå i någon öfverenskommelse, och förklarade tydeligen, att han ville lemna kronan åt Christjern. I förtviflan öfver sina fruktlösa föreställningar ville han omsider med borgerskapet göra ett utfall på de belägrande, men detta försök skedde för
