och intog hans fäste. Detta företagande åstadkom en allmän bestörtning. De fiender, som Jöns Bengtsson icke felat att ådraga sig genom sin stolthet, de som ännu i tysthet önskade Carls återställande, äfven de som, utan afseende på fäderneslandet, älskade Konunga-makten mer än den presterliga, alla dessa sågo med nöje hans fall, och på kyrkorna och på Stockholms gator uppslogos skrifter, i hvilka Ärkebiskopen tecknades som förrädare, och beskyllades för hemliga stämplingar att äfven störta Christjern af thronen. Men presterskapet och allmogen ansågo en förbrytelse emot kyrkans öfverhufvud likasom en förbrytelse emot sjelfva religionen. Bönderna i Upland samlades vid första tidningen derom; de rusade till Stockholm, som de voro nära att öfverraska, och under hvars murar de befästade sig. Christjern var nyss återkommen efter Stäkets eröfring; han låtsade att söka ett stillestånd för att med sin flotta kunna kringränna en del
