derigenom att den Svenske befälhafvaren offenteligen gick på deras sida. Snart hade Carl nästan inga medhållare utom Stockholms borgerskap och en del af allmogen; Slottet måste åter belägras, och en farligare fiende kom att å nyo rycka Kronan från hans hufvud.
Erfarenheten hade öfvertygat Christjern om sitt förhastande; han fann att de Svenska icke lyssnade till hans föreställningar, och kände att hans makt icke var tillräcklig för att tvinga dem till lydnad. Men hans statsklokhet saknade icke lättare medel. Han visste att Ärkebiskopen alltförmycket förolämpat Carl att nånsin kunna förlåta honom; han kände denne Prelats ärelystnad, och ville hellre med honom dela regeringen i Sverige än alldeles förlora dess spira. Men äfven då han återgaf friheten åt sin fånge, bibehöll han sin värdighet, och befrielsen tycktes endast vara en verkan af hans nåd. Ärkebiskopen erkände tvenne gångor att
