Carl försummade likväl ingenting för att bibehålla menigheten på sin sida. Han underrättade den om alla Ärkebiskopens ränker, och förmanade presterskapet att icke lyda sina upproriska hufvudmän. Men dessa försvarsanstalter voro otillräckliga emot en fiende, som, med öfverlägsen styrka, äfven visste att begagna sig af Kyrkans vapen, och snart fann Konungen sig belägrad i sin hufvudstad, under hvars murar blodiga träffningar föreföllo med ömsesidig förlust. Emedlertid beslöt han att i det yttersta försvara sin Krona, och afslog de tillbud man gjorde honom, att emottaga några förläningar för en höghet, hvilken icke mer var möjlig att skyddas
och företog sig genast att samla folk till att fördrifva Carl. I början af 1465 hade han redan uppsatt den här hvarmed han ämnade belägra Stockholm, hvilket var så mycket lättare, som hans parti innehade Slottet. Denna belägring varade icke mer än några vickor.
