Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 93 —
Dannemark, och utan anseende i Sverige, der hans lif endast varit en kedja af herrsklystna anläggningar och bedrägliga löften. Den ära han eftersträfvade har höljdt honom med tidehvarfvens afsky, och om äfven den Romerska Kyrkans gyckelverk kunde döfva hans brottsliga samvete, kunde de icke befria honom från det jagande straffet, från de bödlar som följde honom: hans våldsamma begär, hans oroliga längtan efter en höjd, som aflägsnade sig i det ögonblick han trodde sig hinna den[1].
Carl hade emedlertid, för tredje gången, uppstigit på Sveriges thron, men hans belägenhet förtjente icke att väcka någons afund. Det borgeliga kriget brann ännu lika häftigt. Dagtingningar och möten bibehöllo väl någon tid ett yttre
- ↑ Han dog i December 1467 på Öland. Några vickor förut hade Carl kommit öfver ifrån Finland, dit man skickat deputerade att tillbjuda honom Kronan.
