Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/330

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 92 —

härjade, knappt en bebodd trackt der medborgare icke utgöto hvarannans blod. Enskilt hat förökade det grufliga som inbördes krig alltid medförer, och segren, vägande på båda sidor, tillät ingendera att berömma sig af en utmärkt framgång. Omsider tycktes Ärkebiskopen vara nära att vinna sitt ändamål. Med en Dansk flotta kom han att belägra Erik Axelsson i Stockholm, under det hans vänner, Ivar Gren och Erik Nilsson, anföllo staden ifrån landsidan. Men dessa härförare blefvo slagna, och Jöns Bengtsson förlorade under flyckten en del af sina skepp. Hans sista hopp var nu förloradt; han såg med förtviflan att det välde undanrycktes honom, för hvars ägande han begått så många förräderier och dragit så många olyckor öfver sin fosterbygd; han såg en fiende, som han alldrig upphört att hata, återtaga den spira hvilken han två gångor beröfvat honom. I denna belägenhet slutade han sina dagar, misstrodd i