Hans tapperhet var ett stöd för Danska partiet och skakade Carls thron. Lyckan understödde den skicklighet hvarmed han utförde sina värf, och sedan han öfvervunnit de flesta af Konungens anförare, fann han sig i spetsen för mer än 30,000 man. Med denna styrka ägde han anledning att vänta en större framgång, och nu tänkte han icke mer att strida för en annan, förvissad att sjelf kunna bemäktiga sig Kronan. En af hans farligaste motståndare var Sten Gustafsson Sture, Carls systersson. Denne unge hjelte hade redan utmärkt sig under Kettils första uppresning, och dröjde icke att sedan förklara sig för sin morbror, så snart det gafs något hopp om hans återställande. Oaktat de hinder som mötte honom, förstod han att sätta gränsor för Erik Carlssons tilltagsenhet; då han såg att tvedrägtsandan äfven spridt sig till menigheten, lät han större delen af sin här gå hem, och drog sig undan till Dalarna, dit hans fiende
