följde efter honom. Här vann han en betydelig seger med en obetydlig tropp; Erik Carlsson tvingades att vika efter en stor förlust, och blef under återtåget anfallen af Nils Sture, som fullbordade hans nederlag. Den upproriska hären var nu slagen, dess anförare flycktad till Dannemark, och en sådan förskräckelse väckt hos soldaterna, att äfven bondpigor togo fångar af dem; men Christjern, som kan hända fruktade att Carl genom sin framgång skulle tvinga sina fiender till tystnad, fann det nödigt för sin statskonst att underhålla deras mod, och inbröt derföre på nytt i Vestergötland och Småland. Hans lycka på slaktfältet var likväl alldrig att jemföra med den han ägde i underhandlingar. Sturarna voro nästan alltid i hans möte, och blefvo alltid hans besegrare; efter en förlorad träffning måste han återtåga till Dannemark, och Carl lemnades i fredlig besittning af den thron han så dyrt förvärfvat.
